Michael Rangne:
”Det jag förmedlar ska gå att använda för att det ska ha ett värde”

Michael Rangne föreläser på vår utbildning Psykiatri för icke-psykiatriker.
Njut av hans utbroderade faktarutesvar. Han får de här torra frågorna att handla om meningen med livet.

Vem är du på tre rader?
Läkare, specialist i psykiatri, arbetar som överläkare vid Norra Stockholms psykiatri där jag varit sedan 1993. Gift med Lotta, har tre vuxna barn. Skriver och undervisar gärna på min lediga tid. Mer om mina kurser finns på min inte alldeles seriösa hemsida www.lorami.se

Född?
1960 i Malmö, flyttade/s/ till Stockholm 1965 där jag blivit kvar.

Bor?
Stockholms innerstad på gott och ont. Går f n mot strömmen och letar tillsammans med Lotta ett litet hus att flytta till. Vill ha litet mer att göra med boendet för att dra mig från skärmarna, problemet berör fler än våra tonåringar.

Ser livet som en livslång skola där jag tyvärr alltid ligger steget efter.

Vilken utbildning har du?
Specialist i psykiatri, grundutbildning i kognitiv psykoterapi, viss påbyggnad inom familjeterapi. Läst en del filosofi, psykologi och idéhistoria vid Stockholms universitet i min ungdom. Ser livet som en livslång skola där jag tyvärr alltid ligger steget efter. Förstår inte hur folk kan hävda att de inte ångrar något de gjort i sitt liv osv. Det förefaller höra till livets villkor att vi vet för litet och är för omogna för att göra särskilt mycket rätt utan att först göra det mesta fel. Man får sopa ihop spillrorna så gott det går och gå vidare. Ett eller ett par övningsliv före det riktiga livet hade inte alls skadat.

Också min hustru är arbetsnarkoman, så vi passar bra ihop

Vad gör du på fritiden?
Vilken fritid? Jag jobbar. Också min hustru är arbetsnarkoman, så vi passar bra ihop. Och vår nittonårige son tycker att vi är jättetrista i jämförelse med hans dator, så han betackar sig för våra omsorger. Ofta läser jag artiklar eller en bra bok medan jag avnjuter musik på vinylspelaren. Jag älskar musik, snöar lätt in på mina Spotifylistor och samlar lätt på mig alldeles för många skivor om jag inte passar mig. Innan jag bytte höftled var tennis en stor passion. Och så skriver jag, mest för att jag trivs med det, har knappt några läsare vad jag vet. För tillfället har jag börjat samla mina något så när läsbara alster i vad som ska bli en digital bok för mina kursdeltagare. Fokus ligger på vad alla som arbetar med människor kan ha glädje av att veta, om att prata och arbeta med människor som mår psykiskt dåligt eller är knepiga att ha med att göra av andra skäl. Det är bra att kunna sortera ut de som faktiskt är sjuka och se till att de får vård innan man eventuellt börjar dribbla med resten. Arbetsnamn ”För folk som jobbar med folk” i väntan på att jag kommer på något vassare.

Jag har som framgår inte så stort behov av att se nya vyer, blir snarare stressad av resor och andra påfrestningar. Försöker hålla mig undan genom att åberopa Marcel Proust: ”Den sanna upptäcktsresan består inte i att finna nya landskap utan i att lära sig se med nya ögon.”

Min största talang är kanske att vara en nöjd nobody.

Dold talang?
Jag har ganska få talanger egentligen, och det stör mig inte. Vi lever i en tid som uppmuntrar oss att synas, höras och marknadsföra oss själva allt vi kan – den som märks mest vinner! Kanske skulle vi må bättre av att obemärkta få glida under radarn, i kontakt med vad vi själva tycker och vill, med ett liv vi själva valt. För egen del tycker jag det är skönt att få vara en helt ordinär medarbetare på ett helt vanligt jobb. Jag behöver inte sälja in mig själv eller mina tjänster, det räcker bra att jag gör mitt bästa och när dagen är slut får jag gå hem igen. Jag vill se, inte synas. Så min största talang är kanske att vara en nöjd nobody.

 

Vad gör du på jobbet hela dagarna?
Chef för klinikens utbildningsläkare, vilket inkluderar ansvar för rekrytering, bemanning och schemaläggning. Uppdraget medför omfattande administrativa och personalvårdande insatser. Förra året passerade 247 utbildningsläkare vår klinik så det blir en del att hålla ordning på. I min roll som chef försöker jag fokusera på hur jag kan hjälpa våra medarbetare att trivas på jobbet, vilket inbegriper att hjälpa dem finna en rimlig balans mellan arbete, familj och fritid. Chefandet har sina knepiga sidor men är också en möjlighet att göra litet gott för sina medmänniskor ibland.

Därutöver är jag jour vid vår akutmottagning något dygn i veckan och varvar då eget patientarbete med att handleda utbildningsläkarna i deras arbete.

 

Hur kom det sig att du blev läkare?
Ärligt talat var det mest en slump. Pappa var tandläkare och mamma apotekare. Jag hade i ungdomen inga seriösa planer för framtiden. Bodde inneboende hos en kompis i tio år och ägnade mig mest åt att spela tennis, lyssna på musik, läsa och drömma om mer romantik i mitt liv. Inledningsvis var det mamma som insisterade på att jag skulle bli läkare vilket jag själv inte hade minsta lust till. Det enda alternativ som erbjöds var diplomat. Således hade jag länge ingen aning om vad jag skulle bli, mer än att jag inte skulle bli läkare eller diplomat. Några år efter gymnasiet tog jag mig samman, sökte och blev antagen till både Handelshögskolan och läkarlinjen (fråga mig inte varför jag trots allt sökte läkarutbildningen, jag har ingen aning). Besökte i processen ett informationsmöte på Handels. Satt där i sällskap med min tennisbag och hundra kostymkillar med portfölj och insåg att detta var ännu mindre ”jag” än läkarutbildningen, så då fick det till sist bli den ändå. Antagligen är det sådana som jag som fick institutionen att senare börja göra individuella bedömningar av de sökandes motivation och allmänna lämplighet för utbildningen. De första prekliniska åren med teoriundervisning utan patientkontakt förstärkte min skepsis, men när jag började träffa patienter under psykiatriterminen fick jag hopp om framtiden. Det blev till slut rätt bra som det blev, jag tycker om mitt yrke och trivs med det jag gör, men det var mer tur än skicklighet.

Skulle jag välja yrke idag skulle jag bli lärare alla dagar i veckan.

Skulle jag välja yrke idag skulle jag bli lärare alla dagar i veckan. Sannolikt en överengagerad och rejält ”gränslös” sådan som med liv och lust tar sig an alla vilsna och behövande ungdomar på sin väg, har öppet hus med te och kanelbullar för alla sällskapssugna och gärna en bil i garaget att meka med för de mer praktiskt sinnade, som ofta far illa i vår teoritunga skola. Att förvänta sig att ett gäng åttaåriga killar ska klara skolans inträdeskrav – att sitta still och hålla klaffen sex till åtta timmar om dagen – är i mina ögon helt verklighetsfrämmande, det är nästan något fel på den som klarar det.

Michael när han föreläser på utbildningen Psykiatri för icke-psykiatriker

 

Vantrivs jag på jobbet räcker det däremot förmodligen med tio timmar i veckan för att bli ”utbränd”.

Blir du inte utbränd av allt arbetande?
Man förväntas bli det om man arbetar mer än 37,5 timmar i veckan i Sverige. Men det behöver man inte alls bli, förutsatt att man finner glädje och mening i det man gör. Arbetsmängden är bara är en mindre del av ekvationen, den större biten handlar om hur man upplever sitt arbete. En del jobbar bevisligen 70 till 80 timmar i veckan utan att bli sjuka av det. Själv mår jag bra av att arbeta så länge jag bara får hålla på med något så när roliga och meningsfulla saker – något ska jag trots allt göra med min tid. Vantrivs jag på jobbet räcker det däremot förmodligen med tio timmar i veckan för att bli ”utbränd”. Mycket ”stress” handlar i praktiken om just vantrivsel och då hjälper det inte att jobba mindre, då behöver jag ändra på något. Lösningen på att vantrivas på mitt jobb femtio timmar i veckan är inte att vantrivas trettio timmar utan att hitta ett sätt att trivas de timmar jag är där, oavsett hur många. Vad än meningen med livet är så kan det knappast vara att vi inte ska trötta ut oss för det har vi gjort i årmiljoner nu. Vår uppgift är just att bli trötta, det ska kännas att jag lever och har levat!

 

När jag föreläser om stress brukar jag ta upp hur man kan förebygga och ta itu med sin stress på allvar, inte bara lägga sig på golvet och djupandas en stund när det är för illa.

Tar du inte lite för lätt på riskerna med för mycket stress nu?
För all del, visst kan man bli sjuk av för mycket arbete. Man kan prata om ”kognitiv” stress där man är missnöjd eller rentav vantrivs med sin situation, och om ”fysiologisk” stress där hjärnan går på högvarv. Den kognitiva stressen – det borde inte vara på detta vis, detta är fel, jag är kränkt osv – kan få psykologiska konsekvenser där jag blir allt grinigare och tycker allt sämre om mina medmänniskor, men den gör mig vanligen inte sjuk. Om jag inte tillgodoser min hjärnas fysiologiska behov – sömn, vila, näring, omväxling – så tar den stryk och det uppstår förr eller senare biologiska sviter som sömnproblem, utmattning, depression och annan ohälsa.

När jag föreläser om stress brukar jag ta upp hur man kan förebygga och ta itu med sin stress på allvar, inte bara lägga sig på golvet och djupandas en stund när det är för illa. Varför lever jag egentligen på detta vis, fast jag vet hur det skadar mig och fast jag inte vill det? Vi människor är inte alltid så rationella som vi vill tro. Ledtråd: någon väljer mitt liv, så låt det vara jag själv. Inte min partner, inte min mamma, inte min chef. All riktig stresshantering börjar här. Besök någon av mina kurser så ska jag försöka reda ut detaljerna på plats?.

 

Hur går det egentligen med karriären?
Undviker jag helst. Mitt yrkesliv har i mångt och mycket varit en uppvisning i hur man inte ska göra om man vill göra karriär. Karriär är bara intressant för mig om det innebär roligare och mer meningsfulla arbetsuppgifter, vilket långt ifrån är en självklarhet inom svensk offentlig sektor där många chefsposter snarare förefaller handla om att man har extra mycket betalt, för att ha extra tråkigt på jobbet och genomföra extra meningslösa projekt. Jag brukar skilja på två sorters mening i yrkeslivet.

Dels har vi den större och egentliga meningen, den som handlar om att det vi gör här gör skillnad för andra, på riktigt, för människor som inte arbetar här. Denna mening ligger i linje med organisationens uppdrag och syfte och är naturligtvis sund. Men så har vi den interna meningen som handlar om att hålla igång organisationens egen verksamhet. Organisationen och dess tillsynsmyndigheter alstrar ett behov av en mängd data för att mata de system de själva konstruerat. Registrering av ”pinnar” och andra prestationsmått, årliga lönerevisioner som drar absurda mängder tid och energi i ett monumentalt nollsummespel, massiv formaliahysteri på bred front, rapportering av meningslösa uppgifter till menlösa myndigheter osv. Det är meningsfullt i det snävare perspektivet, på så vis att det onekligen behöver göras i det system vi nu konstruerat, men det tillför inget i vårt arbete för de vi egentligen är till för.

Detta interna vispande går att motivera utifrån den byråkrati vi skapat och behöver hålla på humör men det riskerar sabotera våra möjligheter att åstadkomma det vi egentligen är till för. Denna kostnad förefaller man på de ledande poster där någon skulle kunna göra något åt eländet vara förbjudna att alls diskutera.

Människor med driv, vilja och samvete, människor som vill göra skillnad, trivs bra med den första varianten men far illa av den andra. De utan större ambitioner än att skaffa mat på bordet reflekterar inte lika mycket över syftet, gör som de blir tillsagda, går hem när arbetstiden är slut och förefaller inte påverkas av huruvida de ägnar merparten av sin tid åt den första eller den andra formen av mening. De ställer kort sagt in dojorna men lämnar resten hemma. Eller så har de visst reflekterat men med tiden resignerat i stilla vanmakt och landat på samma plats som Henry David Thoreau: ”Most men lead lives of quiet desperation”.

 

Psykiatrin låter mig möta människan bakom symptomen, och jag får att använda hela mig själv i mötet – allt jag vet, kan och är.

Vad gör psykiatrin till ett så intressant område för dig?
Psykologi och psykiatri täcker ett spektrum från normala psykologiska reaktioner till svåra sjukdomstillstånd. Halva folket lever med psykisk ohälsa av och till, och de som inte själva är direkt drabbade påverkas ändå av närstående som mår dåligt. Kan man litet psykiatri så kan man lättare förstå sina drabbade medmänniskor och då också hjälpa dem. Vi är gjorda för att bry oss om andra, det är så vi får vår biljett till gruppens gemenskap. Psykiatrin låter mig möta människan bakom symptomen, och jag får att använda hela mig själv i mötet – allt jag vet, kan och är. Hur ser det ut där inne, vilka föreställningar driver den andres beteende, vad har hen egentligen fått för sig?

 

Varför tycker du om att arbeta med utbildningar?
Det är kul när någon lyssnar på en, och det gör de som går på kurs. Deltagarna har betalt dyrt för kursen och kan väl på plats inte smita utan att bli upptäckta, så de flesta kapitulerar inför övermakten och lyssnar snällt när jag kommer i gång. Jag får då och då kul respons som talar för att det jag pratat om gjort skillnad någonstans. Det jag förmedlar ska gå att använda för att det ska ha ett värde. Somliga insikter har jag nått fram till den smärtsamma vägen och jag tror att många uppskattar att jag vägrar hyckla och kränga de vanliga flosklerna för att i stället förmedla den osminkade sanningen så som jag ser den.

Det är svårt att särskilja psykiatri på jobbet från psykiatri i resten av livet, det är samma människor och samma lidande här som där, så när jag blir bättre på att förstå och hantera sjuka och knepiga människor på jobbet blir jag samtidigt bättre på det i mitt privata liv.

Vad föreläser du om på dina utbildningar?
Huvudsyftet är att lära ut psykiatri och psykologi så att deltagarna med ökad förståelse blir effektivare i sitt arbete, gärna också litet gladare på vägen. För man kan inte hantera det man inte förstår. När det inte går så bra beror det ofta på att jag vet för litet och därför inte förstår vad jag ser. Det är svårt att särskilja psykiatri på jobbet från psykiatri i resten av livet, det är samma människor och samma lidande här som där, så när jag blir bättre på att förstå och hantera sjuka och knepiga människor på jobbet blir jag samtidigt bättre på det i mitt privata liv. Jag brukar även prata om stress och stressrelaterad ohälsa, arbetsglädje, arbetsmiljö och ledarskap. Sorgligt försummade områden här och var, sorgligt eftersom det inte alls är så svårt som det ibland hävdas. Gör rätt så blir det bra för det allra mesta. Men visst, det Och så smyger jag här och var in ett och annat om livet och döden, kärleken, barnen, meningen och hela rasket. En olycklig människa gör sällan ett lysande arbete.

Ja, det finns omöjliga ställen och nej, jag har inte varit på din arbetsplats och träffat dina medarbetare.

 

Hur tänker du om pedagogik i din undervisning?
Jag är som sagt ingen vän av metoder och knep vare sig i undervisning eller i umgänget med andra. Jag går hellre in och pratar ärligt om det jag vet och om hur jag tänker. Jag försöker vara jordnära och ”hands on”, med många levande fall och exempel från mina trettio år i psykiatrin (naturligtvis avidentifierade). Deltagarna får själva plocka de bästa russinen ur kakan. Utmaningen är att finna en nivå som passar deltagarnas förkunskaper. Jag brukar börja med det grundläggande, och låter deltagarnas frågor vägleda vad jag ska fördjupa mig i.

Vad tycker du är viktigt i mötet med människor som lider av psykiska besvär?
Min uppgift är att med nyfikenhet, omtanke, sunt förnuft och goda kunskaper visa den andre att det kan vara meningsfullt att berätta, att hos mig finns det något att hämta. Många av oss söker verktyg och metoder för att hantera de situationer och människor vi ställs inför. Men man ska vara försiktig med sådant, vi människor vill inte bli ”bemötta” – vi är unika individer som vill bli sedda, hörda och tagna på allvar av en medmänniska som är ödmjuk nog att förstå att vi alla sitter i samma båt och att det lika gärna kunde ha varit jag själv som var drabbad. Allra viktigast i samtalet är att jag håller mig helt och fullt närvarande i samtalet och är observant på den andres reaktioner. Då märker jag i tid när samtalet börjar gå snett och kan korrigera kursen innan det helt spårat ur. Det är ett vanligt problem att man inte riktigt uppmärksammar hur ett möte utvecklas, för att man är låst vid sina föreställningar om patienten och därför inte förmår se det som verkligen sker.

Hur ser du på lyckan, lidandet och meningen?
Alla stora religioner har betraktat lidandet som människans grundvillkor och sett som sin uppgift att hjälpa oss finna vägar att hantera det. Buddhas påpekande att lidandet är vår existentiella grundbult ekar in i vår tid. ”Livet är en jobbig period” (Christina Stielli). ”Life just damages us” (Anne Lamotte). ”Lycka önskar jag dig inte, för lyckan finns inte. Men kraft att bära ditt öde önskar jag dig” (August Strindberg). Ibland är lidande ett väl pretentiöst uttryck; att prata om möda, elände och problem räcker ofta långt. Men också det fruktansvärda och helt meningslösa lidandet finns förstås, det lidande som blir ännu svårare att uthärda när det orsakas av andra människors ondska och illvilja.

I psykiatrin försöker vi förstå varför vissa vill ta sitt liv. Men man kan vända på frågan – varför skulle vi inte ta livet av oss?

En människa tar livet av sig var trettionde sekund i världen, mer än en miljon människor varje år. I psykiatrin försöker vi förstå varför vissa vill ta sitt liv. Men man kan vända på frågan – varför skulle vi inte ta livet av oss? Svaret står förstås att finna i upplevelsen av mening, tillräckligt med mening för att uppväga eländet på minuskontot. En mening som de flesta av oss lättast finner genom att göra skillnad för våra medmänniskor. Det är naturens paradox att först när vi glömmer bort oss själva för något större kommer glädjen och meningen till oss, via köksdörren som Viktor Frankl skrev. Upplevelsen av mening är naturens trick för att få oss att bry oss om våra medmänniskor och uppföra oss acceptabelt i flocken; vi belönas med en känsla av mening när vi tillför andra något av värde. Upplevelsen av mening ökar i proportion till det ansvar vi förmår ta. ”Pick up your damn cross and carry a load!” säger Jordan B. Peterson. Maslow angav självförverkligande som det översta steget i sin behovshierarki, men mot slutet av sitt liv insåg han att detta fokus på självförverkligande kunde leda till en olycklig självupptagenhet hos predisponerade individer och kompletterade med ”self-transcendence”. Sunt självförverkligande på svenska: att använda hela mig, allt jag kan, allt jag är och allt jag vill för ett syfte utanför mig själv, för något större än mig. Var redskapet, inte målet. Om tanken på att bli en litet ”större” människa lockar så finns mer inspiration att hämta i Dag Hammarskjölds underbara Vägmärken.

Undvik bitterhet i alla dess former, den är ett gift som förstör mig själv men lämnar den skyldige oberörd och då förlorar jag dubbelt. Ingen är någonsin värd min bitterhet! På sin höjd kan jag kosta på mig en smula likgiltighet och förakt, mer har jag inte råd med.

Hur har du det själv med lyckan?
Att vara psykiater ger inga garantier för någonting alls. Mina kollegor är nog i snitt varken gladare eller ledsnare än andra. För egen del har jag slutat jaga lyckan eftersom den är så flyktig och egensinnig som den är, det blir bara tröttsamt. När jag av och till anat att jag äntligen kommit på tricket har lyckan ändå farit sin kos sekunden efter. Bättre att jaga mening med mitt liv, för det projektet har jag mer kontroll över. Så får lyckan hälsa på när den får lust. Tillräckligt lycklig för att inte känna mig olycklig får duga som ambitionsnivå. För olycklig vill jag förstås inte vara. Ibland frågar någon hur jag som psykiater hanterar lidandet när det drabbar mig själv. Jag brukar svara något i stil med att jag som alla andra försöker tänka på något annat, och om jag inte lyckas med det tänker jag att jag får bita ihop och försöka stå ut tills det är över. Det är sällan någon verkar särskilt imponerad av det svaret och då lägger jag till att jag försöker se en mening med lidandet, en mening tillräckligt stor för att uppväga lidandet. Ser jag ingen mening med lidandet i sig försöker jag som en sista utväg att se en mening med resten av mitt liv som kan uppväga lidandet i fråga. Vad saken gäller är att finna livet värt att leva trots alla motgångar, trots alla elakheter, trots alla svek, trots all smärta, trots all bitterhet… trots allt! ”Life is a package deal”. Undvik bitterhet i alla dess former, den är ett gift som förstör mig själv men lämnar den skyldige oberörd och då förlorar jag dubbelt. Ingen är någonsin värd min bitterhet! På sin höjd kan jag kosta på mig en smula likgiltighet och förakt, mer har jag inte råd med.

 

Man kan inte låta de värsta fem procenten avgöra hur man leder verksamheten, så ägna dig åt de nittiofem välfungerande procenten som driver firman framåt och hantera rötäggen individuellt.

Har du något att säga om ledarskap och konsten att vara chef?
Åtskilligt. Jag har sett många personer passera mer eller mindre omfattande ledarskapsutbildningar utan uppenbar effekt ”where the rubber meets the road” dvs i mötet med medarbetarna. Vilket förvånar eftersom receptet för ett någorlunda gott ledarskap ledigt går in på ett A4-blad (jag har testat). Vet jag inte vad det ska stå där kan mina medarbetare snabbt upplysa mig om den saken. Klassiska ”just ask!” måste vara det bästa chefsråd man kan få. Kompletterar jag med att fråga varje medarbetare vad just hen behöver av mig har jag simsalabim en behändig uppdragsbeskrivning på högst två sidor för var och en av mina medarbetare. Utmärkt bra eftersom varje medarbetare med fördel kan ses som en separat arbetsuppgift som jag fått att sköta. Den egentliga svårigheten för chefen ligger vanligen i att få det stöd uppifrån som hen behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter. Utan tillräckligt med stöd och resurser ”uppifrån” är uppdraget omöjligt och det kan ingen chefsutbildning göra något åt.

 

En annan vanlig utmaning är konflikter mellan medarbetarna. Ibland avskyr de dessutom varandra vilket spär på svårigheterna. Tvärtemot vad som ibland hävdas kan medarbetare på samma hierarkiska nivå ofta inte alls lösa sina konflikter på egen hand och kan därför behöva hjälp med det. Får de inte den hjälpen så vinner den mest antisociala av dem var gång. Så hjälp medarbetarna hantera sina konflikter rättvist om du inte vill att psykopaterna ska ta över organisationen och de goda medarbetarna ska fly fältet. Ibland hör jag saker som att ”den möjligheten kan vi inte ge här för då kommer Kalle att missbruka den”. Det blir alltid bekymmer när de mest problematiska medarbetarna tillåts bre ut sig på övrigas bekostnad. Man kan inte låta de värsta fem procenten avgöra hur man leder verksamheten, så ägna dig åt de nittiofem välfungerande procenten som driver firman framåt och hantera rötäggen individuellt.

Medarbetare som trivs vill gärna ge någonting tillbaka, resten ställer in dojorna men inget mer.

Har du fler tankar om hur man kan få sitt chefande att fungera?
Jag har tankar om allt? Min ambition är att förmedla den förståelse och de verktyg deltagarna behöver för att kunna skapa en bättre arbetsplats så fort de är åter på arbetsplatsen. För att vara en bra chef behöver man ha en tydlig dialog med de anställda och bra stöd från ledningen. Medarbetarna behöver känna arbetsglädje om det ska bli något bra av arbetet. Lojalitet är inget man kan kräva, det är en konsekvens av att man tar väl hand om medarbetarna. Medarbetare som trivs vill gärna ge någonting tillbaka, resten ställer in dojorna men inget mer. Som alltid, vill du få något måste du börja med att ge.

 

Hur gör du själv som chef?
Jag har som alla chefer utvecklat en egen filosofi kring vad som är viktigast om man vill få medarbetarna med på tåget:

1. Behandla alla medarbetare så väl det bara går, dvs så väl som systemet tillåter. Förklara respektfullt varför resten inte går att åstadkomma. Normalt fungerande medarbetare köper detta.
2. Rensa bort så mycket dumheter och strunt jag kan så att medarbetarna kan fokusera på sina arbetsuppgifter. Med rätt medarbetare räcker det att förmedla var vi står, vart vi ska samt var hjälp och stöd finns att tillgå om det behövs och därefter släppa vederbörande fritt.
3. Aldrig någonsin ljuga för någon. Det hävdas ibland att en och annan lögn är ofrånkomlig när man är chef, men det bestrider jag efter ett nu fem år långt test. Det förekommer emellertid att jag inte säger riktigt allt jag tycker och tänker men det är trots allt en annan femma. Oombedd återkoppling på dysfunktionella tankar och oacceptabla beteenden kan väcka starka känslor, allra starkast hos de med narcissistisk läggning som ju brukar vara mycket känsliga för kritik. De uppfattar ofta även välment återkoppling som just kritik och så har man skaffat sig ännu en ”kränkt” medarbetare att hantera.
4. Göra mitt allra bästa för att ordna allas önskade ledigheter. Folk må vara hur intresserade och engagerade som helst i sitt arbete, men allra viktigast är ändå familjen och fritiden. Klart sunt tycker jag själv. Som Lisa Wade formulerar det: ”Hitta ett jobb du tycker om. Gör det bra. Och gå hem.” Som arbetstagare ska man inte behöva låta trycka upp en t-shirt med ”Jag har ett liv”. Och som chef ska man för all del inte behöva smälla upp en skylt med ”Detta är en arbetsplats”.

Somliga medarbetare är som vi alla vet knepigare än andra. Hur kan man hantera dessa?
Jag tar i mina utbildningar upp problematiken med ”besvärliga” medarbetare som av olika anledningar inte förmår eller vill samarbeta på ett rimligt vis. Syftet är att ge deltagarna kunskap om de vanligaste anledningarna till att medarbetare har samarbetssvårigheter, samt hur de kan hanteras och förhoppningsvis motiveras till ett bättre samarbete. Man behöver ha kunskap om hela panoramat, allt från psykisk sjukdom, neuropsykiatriska svårigheter, personlighetsproblematik, kriser, alkoholproblem till vantrivsel med arbetsuppgifterna och dåligt ledarskap om man inte ska riskera att förvärra situationen med sina insatser.